Ledningen har ordet

Vår 20:e ordinarie kongress genomfördes i Malmö i slutet på maj. Vi var 122 röstberättigade som kom från Pajala i norr till Ystad i söder. Hela landet var representerat. 

Det var en mycket bra stämning på kongressen, omhändertagande och positiv. Detta bekräftades även av våra gäster, både internationella och nationella. 

Det bästa var ändå debatterna – för i dem föds framgången för framtiden. Våra stadgar blev bättre efter debatten och mera grundande i vår organisation.  Det kom också ett förslag från talarstolen om att vi skall arbeta med ett nytt bostadspolitiskt program vilket bifölls av förbundsstyrelsen. Så tack för alla debatter, och tack för demokratin.

Vi är i förberedelser inför avtalsrörelsen 2027. Det har varit regionala avtalsråd under våren där medlemmar, klubbar och förtroendevalda inkommit med sina avtalsyrkanden.

Mot slutet av året börjar vi växla yrkanden med våra motparter. Det lär bli en hård och lång avtalsrörelse. Men vi är mer än redo inför striden om våra medlemmars villkor.

Tidöregeringen kommer att halvera priset på kollektivtrafiken fram till årsskiftet. Personligen tycker jag att det är en superbra idé, det är ett förslag som på det stora hela är vänsterpolitik.

Det som bekymrar mig är att sittande regering använder statskassan för att bedriva sin egen partivalrörelse. Dessa förslag gäller ju bara några månader vilket kan jämföras med en valkampanj, inte en reform. Dessutom var det inte så länge sedan de påstod att allt reformutrymme var slut. 

Nu rullar våra skatteslantar i väg åt olika populistiska förslag för att distrahera oss, för att vi inte skall diskutera de viktigaste frågorna för oss arbetare, nämligen välfärd och sysselsättning. Så gå och rösta den 13 september för en bättre framtid.

Ha nu en välförtjänt bra sommar och semester!

Nicklas Nilsson, Fastighetsfolket nr 4, 2026

När rapporterna kom från det ungerska valet trodde jag först inte på dem. 

Ungerns halvdiktator Victor Orban hade efter 16 år förlorat sin makt och erkänt det i TV. Det var rena glädjescener från torgen i Budapest. Unga, gamla, kvinnor, män, alla hurrade.

Men så var det, det hände, de kunde, demokratin fungerade!

Vi har på senare år fått vänja oss vid att ljugande skitstövlar rundar reglerna för att gynna sig själva. Över hela världen sker det, även här i Sverige.

Tidögänget angriper demokratin underifrån. De vill förändra Sverige och håller på att dra undan benen för det som gör att människor kan delta i demokratin. Civilsamhället, presstödet, public service, facken. 

Migranter ska få sina liv åtstramade, även de som sköter sig ska skickas ut, eller hotas med det. De enda som ska få vara i Sverige är etniskt vita eller människor med tillfälliga arbetstillstånd, de som hjälper till att bygga husen, städa kontoren, men kniper sin mun och åker hem efteråt.

Detta bryter mot idén om mänskliga rättigheter och vi kan inte vänja oss. Vi kan inte det. 

Vi kan inte säga att “det är som det är” och fortsätta med vårt. Historien visar oss gång på gång att det istället “blir som vi gör”. 

Den 13 september får vi möjlighet att göra något annat och välja en ny regering. 

Demokrati för mig är en fråga om hur vi ser på varandra. Tycker vi att andra är kapabla att tänka och tycka saker, kan vi anförtro varandra en gemensam framtid? Svaret är ja. Vi har bara varandra. Alternativet är barbari.

Därför ser jag så mycket fram emot förbundets kongress i maj. Där ska vi debattera vår organisation, våra strategier, vår framtid, och besluta om den långsiktiga riktningen. Inte utifrån en människas tankar och idéer, utan alla våra tillsammans.

Nicklas Nilsson, Fastighetsfolket nr 3, 2026

I en tid där ord som oro, konflikt och otrygghet allt oftare präglar samhällsdebatten behöver vi stanna upp och ställa en grundläggande fråga: vilket samhälle vill vi egentligen bygga? 

För oss som arbetar med människors hem och livsmiljöer är svaret självklart. Fred är inte bara frånvaro av krig - det är närvaro av trygghet. Och trygghet börjar alltid med barnen.

I bostadsområden över hela landet möter våra medlemmar och förtroendevalda familjer som försöker skapa vardag mitt i osäkerhet. Barn som går till skolan, spelar fotboll på gården och lär sig svenska tillsammans med sina klasskamrater är redan en del av våra samhällen. 

När dessa barn och ungdomar hotas av utvisning slår det inte bara mot individen utan mot hela den sociala väven som vi varje dag arbetar för att hålla samman.

Ett tryggt bostadsområde byggs inte enbart med underhållsplaner och renoveringar. Det byggs genom relationer, kontinuitet och tillit. När barn rycks upp ur sina sammanhang bryts just det som skapar stabilitet - för dem själva, för grannar och för skolor. Otryggheten sprider sig långt utanför den enskilda familjen.

Fred handlar också om ansvar. Sverige har länge velat vara ett land där mänskliga rättigheter väger tungt. Att låta barn och unga som rotat sig här få stanna är inte ett uttryck för naivitet, utan för konsekvens.

Fastighetsbranschen vet vad långsiktighet betyder. Vi planerar för decennier framåt - inte för nästa kvartal. Barn som får växa upp i stabilitet blir vuxna som bidrar, arbetar och tar ansvar för sina områden. Att investera i trygghet idag är att investera i fred imorgon.

Fred börjar inte i stora deklarationer. Den börjar i trapphusen, på gårdarna och i skolväskorna som packas varje morgon. Därför måste barn och unga som har sitt liv här också få sin framtid här.

Nicklas Nilsson, Fastighetsfolket nr 2, 2026

Nu har socialdemokratin efter hårda fackliga påtryckningar bestämt sig för att ta bort karensavdraget om man vinner valet. Det är inte en dag för sent och en grundförutsättning för att vinna arbetarklassens förtroende. Det vill säga vårt.

Karensen i alla dess former har varit orättvis hela tiden och alla har vetat om det. Så vilka är det egentligen som har försvarat den?

Det är högern och det är intressant att studera deras argument. De påstår att vi arbetare behöver hög självrisk för att inte stanna hemma från arbetet i onödan. Man storknar när man hör det. Själva har de arbeten som gör att de kan arbeta hemifrån vid varje liten förkylning eller när minsta lilla bit i familjepusslet kommit bort. 

Missförstå mig inte. Mer tid till familjen är positivt. Alla förtjänar flexibla arbetstider och just den saken kämpar vi alltid för i våra avtalsrörelser. Det som tycks vara svårt för vissa att förstå är att även arbetarklassen förtjänar samma möjligheter.

Priset i detta klassförakt tar nog ändå Centerpartiets nyvalda partiledare Elisabeth Thand Ringqvist. I TV4 hävdade hon nyligen att ”karensavdraget är något som de allra flesta tittare inte vet vad det är”. Kära värld, alla arbetare vet vad det är! Det innebär nämligen att få mindre i lön för att man råkar bli sjuk och det river ju stora hål i den privata hushållsekonomin. 

Vi står inför ett riksdagsval i september. Många val kallas ödesval men den här gången vill jag använda det ordet. Riktningen för Sverige behöver ändras innan alla Tidöregeringens visioner blir verklighet. Vi från Fastighets kommer att göra allt vi kan för att sätta de rätta frågorna på agendan. Inom LO har vi redan börjat. Arbetstiden ska ned från 40 timmar i veckan och i mars börjar vi med våra regionala avtalskonferenser, där frågan blir högaktuell.

Nicklas Nilsson, Fastighetsfolket nr 1, 2026

Vi närmar oss jul och nyår med stormsteg. Bakom oss ligger ett turbulent år för förbundet.

Det började med avtalsrörelsen som vi visste skulle bli tuff. Vi gick in med krav om löneökningar och att ta bort den orättvisa mertidsersättningen. Vår övertygelse var glasklar och vi löste det tillsammans som ett Fastighets.

När vi fått upp farten briserade en intern orkan. Det fanns oegentligheter i den ekonomiska redovisningen från tidigare ordförande och en utredning tillsattes. 

Samtidigt fortsatte avtalsrörelsen med hårda diskussioner kring deltidspensioner och lönehöjningar, och varslet på städavtalet. 

I detta blev vi ett förbund som genomförde avtalsrörelsen enligt de riktlinjer demokratin pekat ut. Det blev i backspegeln en framgångsrik avtalsrörelse.

Jag fick tidigt frågor om jag skulle ställa upp som ordförande. Jag trivs bra i förhandlingsrummet och motiveras av lösningar som gynnar våra medlemmar, men när frågorna fortsatte tackade jag ja till nominering.

De första veckorna har varit intensiva. Mycket ska hanteras. Tur jag har kompetenta kollegor och att vi formar ett lag.

Under året genomförde vi en konferens om lönepolitik. Äga din lön heter projektet som handlar om att stärka klubbarnas löneförhandlingar. Stora resultat kan nås lokalt, och flera klubbar har uppnått bra resultat.

2026 står för dörren. Vi fyller 90 år som förbund, vi har kongress i Malmö, hoppas börja förhandla arbetstidsförkortningen och dessutom väntar ett val som skall vinnas. Tidögänget vill föra Sverige i en auktoritär riktning och montera ned välfärden. Detta måste vi stoppa tillsammans.

En tanke går till de medlemmar som inte får jul och nyårsledigt utan arbetar. Titta på lönespecifikationen så OB och helgdagsersättningar blir rätt.

Jag önskar er alla en god jul och ett gott nytt år.

Ska stora grupper av människor utestängas från delaktighet och inflytande, för att de har fel familj, fel utseende eller fel efternamn? Under mycket lång tid i Sverige var svaret på den frågan ”ja”. 

Vi levde i flera hundra år under ett kungavälde, där en enda person styrde alla myndigheter, alla politiker, alla verksamheter och alla inkomster. Var man inte lojal blev man halshuggen.

Genom kamp och hårt arbete har vi motarbetat den ordningen. Vi har idag en demokrati, en allmän välfärd, oberoende domstolar, och fackföreningar. 

Problemet är att de gamla tankarna finns kvar. Många tycker även idag att de rika är mer lämpade att bestämma. De tycker att det är fel att åstadkomma jämlikhet. De ser det som onaturligt att utjämna skillnader. De vill återgå till en ordning där pengar ger makt. 

Samma personer tycker ofta att vi fackliga är ”bråkiga” som ställer krav om arbetsmiljö, pensioner och löner. Att vi fackliga ”stör” när vi kräver ett kollektivavtal med Tesla. 

Jag undrar om samma personer skulle hävda att medborgare ”bråkar” för att de lägger sina röster i valurnor.

Facket ser tyvärr en lägre organisationsgrad och det gör att arbetsgivare flyttar fram sina positioner. 

De kommer aldrig att göra extra pensionsavsättningar, eller införa årliga löneökningar. 

För mig är facklig organisering en fråga om demokrati. Som medborgare är vi jämlikar. Vi har alla rätt att hävda oss. Vi har rätt att kräva saker. Vi har rätt att säga ifrån. Det är demokrati att gå och rösta, likaväl som det är demokrati att vara med i ett fack som ställer krav. 

Man kan ta ned diskussionen några nivåer. Hur gör man när chefen sätter omöjliga scheman? Hur gör man när arbetsgivaren inte vill höja lönen?

Svaret är att man går samman och säger ifrån. Det är det facket handlar om. Demokrati.

Joakim Oscarsson, Fastighetsfolket nr 9, 2025

Hur ska vi värdera tiden utanför arbetet?

I början av juni varslade vi om konflikt. Det gäller mertidsersättningen på avtalet Serviceentreprenad, alltså det stora städavtalet inom privat sektor.

När den här texten skrivs och pressläggs vet vi ännu inte om arbetsgivarna har mött oss i våra krav. 

Några saker kan man säga ändå, oavsett hur det går den här gången.

Konflikten med Almega har reducerats ned till frågan om mertids- och övertidsersättning – ska den som jobbar deltid få mindre betalt för sin tid än den som jobbar heltid? Är fem arbetade timmar utöver kontraktet olika mycket värt, beroende på om det står 20 eller 40 timmar? 

Egentligen handlar det här om makten över tiden.

Logiken som tidigare rått är att den som jobbar deltid ”blir glad” över att erbjudas mera arbete – och därför nöjer sig med den lägre mertidsersättningen. 

Deltidsarbetande har enligt den logiken inget meningsfullt att göra om dagarna, utan går mest och driver hemma i lägenheten och kan därför ”lika gärna” komma och jobba.

Vårt besked till Almega är att det inte fungerar så. Arbete är en tjänst man som löntagare säljer till en arbetsgivare. Vad man gör med sin tid i övrigt är helt valfritt. Din tid är inte mindre värd bara för att du inte gör något speciellt med den. För det är bara din tid.

Oavsett om du har en familj, räddar sälar, täljer pinnar, läser poesi eller står på huvudet resten av tiden ska du få rättvist betalt för det arbete du säljer. 

Hur ska vi då värdera tiden utanför arbetet? 

Givet att svenska folket, med undantag för fem veckors semester, några helgdagar och helgerna, förväntas stå till arbetsgivarnas förfogande i över 40 års tid, åtta timmar per dag, fem dagar i veckan, 12 månader om året, är mitt svar att vi borde värdera vår fritid som om det vore vårt barn.

Inger Lundholm

Jag blev full i skratt när regeringen presenterade sin senaste budget. Det stod ungefär så här: ROT 4 miljarder, ökade kostnader för a-kassan 1 miljard, ökat vägunderhåll 0,5 miljarder. 

Sedan blev siffrorna mindre och mindre, men de fortsatte skriva ordet miljarder. Det var 0,302 miljarder till regional yrkesvux, 0,071 miljarder till Sjöfartsverket, 0,085 miljarder till civilt försvar. Den minsta posten var skolsociala team, den syns inte med blotta ögat, och var 50 miljoner. Eller jag menar 0,050 miljarder.

De här retoriska akrobatkonsterna får vi inte gå på. Regeringen sminkar bara sin inkompetens så att vi inte ska se verkligheten, nämligen att de saknar idéer och strategier för att möta Sveriges ekonomiska utmaningar. 

Sysselsättningen sjunker, tillväxten står och stampar, miljö- och klimatsiffrorna har helt havererat. Alla pilar går nedåt med Ulf Kristersson bakom ratten.

ROT stärks dock så att människor som inte behöver det ska få göra ett avdrag på ett nytt kök som de heller inte behöver. Varför inte i stället stimulera bostadsbyggande, få en bättre och tryggare infrastruktur, eller höja barnbidraget? Det är så Sveriges hjul snurras i gång, inte med altanbyggen och marmorskivor. 

Var är den politiska strategin? Ska världen bara pågå medan finansminister Svantesson ser på? Kostnaden för a-kassan hade kunnat minska om färre människor var arbetslösa. Bara en tanke.

Sveriges löntagare har sett hela sin värld stegra i pris. Mat, bensin, hyror, räntor. Det är vi fackförbund som säkrat löneökningar, utan att bränna på inflationen. Det sägs ju ofta att arbetsmarknadens parter måste ta sitt ansvar. Det tycker jag att vi har gjort och mer därtill. Var är regeringen?

Politiker måste börja göra något i stället för att komma med decimaler som inte gör någon skillnad.

Joakim Oscarsson

Sedan LO-kongressen fattade beslut om att arbeta för kortare arbetstid har Svenskt Näringsliv gått till motattack. De producerar filmer, skapar kampanjsidor, och skickar ut sina företrädare i olika kanaler. Uppdraget är att framställa arbetstidsdiskussionen som ett hot mot tillväxten och som därmed alltså riskerar Sveriges framtid. 

De påstår att en arbetstidsförkortning vore förödande, att den skulle kosta fem hundra miljarder om året, och att Sveriges löntagare i framtiden snarare måste jobba ännu mer. 

Vi förvånas något av argumentationen. Är de fast i det förgångna? 

Det har gått 51 år sedan 40-timmarsveckan infördes. På detta dryga halvsekel har teknisk utveckling inom alla branscher lett till otroliga produktivitetsvinster. Vi kan idag utföra arbetsuppgifter flera hundra gånger snabbare än förr. Tid idag är inte samma sak som tid igår, eller för 50 år sedan. Därför är det helt naturligt att börja diskutera arbetstiden. 40-timmarsveckan är ju ingen naturlag.

Svenskt Näringsliv känner väl till detta – de har själva valt att sänka arbetstiden för sina egna kontorsanställda.

Under juni, juli och augusti arbetar de bara 32,5 timmar i veckan, och resten av året 37,5 timmar. Det är betydligt mindre än de 40 timmar som gäller för de flesta andra tjänstemän i landet.

Arbetstidsförkortning är alltså något positivt – men tydligen bara för vissa. Har du ett vanligt arbete någon annanstans förväntas du i stället jobba mer och längre. Då är människors behov av egentid ett hot mot tillväxten. 

När vi diskuterar arbetstid och ekonomi måste vi påminna oss om två saker. Det första är att ekonomi är politik. Det andra är att det inte bara är män i kostym som är viktiga för Sverige, utan att alla som arbetar här får det att fungera – i både goda och svåra tider. 

Det är löntagare som bygger och underhåller husen, som sanerar det ingen annan vill röra, det radioaktiva avfallet i kärnkraftverken, eller blodet på trottoaren efter en skottlossning. 

Det är löntagare som hugger ned träd, läser sagor för barnen och lyssnar på de äldre, som kör kollektivtrafik, som drar ledningar, styckar kött, skjutsar varor och människor, som tar betalt i matbutiken. 

Det är löntagare som städar köpcentrum och sjukhus, som håller i lektioner, som kommer när någon ringer och behöver hjälp, som sopar gatorna, bryter malmen, transporterar den och bygger bilarna av den.

Det är helt enkelt vanliga löntagare som skapar den tillväxt Svenskt Näringsliv vurmar för. 

Enligt en utredning som LO tagit fram arbetar svensken näst mest av alla i hela Europa. Bara Nederländerna arbetar mer. Ändå går ekonomin mycket bättre i nästan alla andra EU-länder än här i Sverige, som nästan ligger i botten. 

Kanske ligger problemet någon annanstans, än i själva arbetstiden?

40-timmarsveckan infördes i ett samhälle som inte längre existerar. Vi behöver på allvar ifrågasätta om det fortfarande är rimligt att arbeta så mycket. Flera av våra grannländer har minskat arbetstiden, utan några negativa följder för tillväxten. Olika yrken har olika förutsättningar. Men nu är det dags att påbörja en arbetstidsförkortning, antingen genom lagstiftning eller kollektivavtal. 

Gabriella Lavecchia, förbundsordförande, Seko

Kim Söderström, förbundsordförande, Byggnads

Inger Lundholm, förbundsordförande, Fastighets

Urban Pettersson, förbundsordförande, Elektrikerna

Expressen Debatt, 2025-04-06

Runt jul åkte jag till USA för att besöka min dotter. Hon lever där i Kalifornien sedan några år, med sin familj. En dag när vi var ute och promenerade bestämde vi oss för att stanna vid en lekplats. Det tog inte mer än några minuter innan ett av barnen hade ramlat och slagit sig. Allt gick bra. Det blev bara några skrapsår. 

Mina barnbarn är försäkrade. Om de skadar sig får de vård. Vad händer med de barn som inte är det? När jag kom hem igen kollade jag upp siffrorna. Det är nästan 45 000 amerikaner varje år som avlider för att de saknar försäkring. Av dem 17 000 barn. Helt fruktansvärt!

I Sverige har vi ett välfärdssystem som ger lika god vård åt Kungen, som till dig, mig eller vem som helst på gatan. Det är solidariskt finansierat, och växte fram under 1900-talet som ett svar på arbetarrörelsens krav om likvärdiga levnadsvillkor för alla. Tyvärr hotas vår välfärd av både tidigare och nuvarande regeringar. 

Våra kommuner och regioner saknade närmare 30 miljarder kronor förra året. Med nuvarande prognoser kommer underskottet, inflationen inräknat, uppgå till 47 miljarder nästa år. Det är en minskning med 17 procent. Jag blir alldeles kall och rädd. Det är oerhörda nedskärningar som kommer att få mycket stora konsekvenser. Och det händer mitt framför våra ögon.

Förstår vi inte vad som håller på att ske? Det går inte att bara trolla fram ny välfärd som går förlorad. Vi gör oss av med kompetens, tekniskt kunnande, lokaler och arbetskraft när vi fortsätter skära ned och skära ned. Vad finns kvar till slut? Vi kan inte hålla på och spara mer nu. 

Krisen vi ser är helt och hållet hemmasnickrad av sparivrare från alla partier. Sanningen är att Sveriges finanser aldrig har mått bättre. Den styrkan måste nu användas till att rusta upp vår välfärd innan det är för sent!

Inger Lundholm

Det slår mig inför varje avtalsrörelse hur otroligt det är att LO-familjen gång efter gång pratar ihop sig, och kommer överens om en samordning. Det är ju ingen liten sak. Över en miljon löntagare går samman över geografiska och yrkesmässiga gränser och lovar att hjälpa varandra att komma framåt. Det är en arbetarrörelse i ordets yttersta bemärkelse. En uppvisning i praktisk solidaritet som är ovanlig i dag.

Kortfattat kan man förklara det så här. LO består både av förbund med över 500 000 medlemmar, och förbund med runt 3 000 medlemmar. Vad har de gemensamt? Varför är de med i samma organisation? Jo, LO handlar inte om hur många som arbetar inom en viss bransch. Det handlar om en annan sorts gemenskap, i grund och botten om klasstillhörighet. Alla förbund inom LO organiserar arbetare.

När man pratar om samordningen så syftar man på de avtalskrav som alla förbund ställer samtidigt, och som arbetsgivaren inte kan neka utan att få alla förbunden emot sig. Helt enkelt de krav som förenar oss som arbetare. Högre löner, högre lägstlöner, och annat som vi inom LO kommer överens om i förväg. Ibland må den listan kännas kort, och ibland finns det stunder när man känner att vi borde ha tryckt upp siffrorna ännu mer.

Då måste man påminna sig om att samordningen, det är själva grundbulten. Utan den står förbunden själva. Man kan kalla det för den samlade arbetarklassens sätt att hålla linjen. Vi trycker oss framåt tillsammans. Varken scenarbetare, städare eller undersköterskor ska acceptera lägre löneökningar än det beslutade märket. Det är det som gäller. Den överenskommelsen är faktiskt mer än bara siffror. Det är något verkligt och stort. Det är en för alla, och alla för en. Och den meningen kommer jag att bära med mig i vår, när avtalsrörelsen drar i gång på riktigt.

Joakim Oscarsson, avtalssekreterare i Fastighets, Fastighetsfolket 6/2024

Åkessons intresse för svenska fack tycks på något egendomligt sätt vara begränsat till medlemslistan, i synnerhet olika ärenden kopplade till förtroendeuppdrag.

Trots att LO-förbunden har långt över en miljon medlemmar tycker han att det är en nationell angelägenhet att enskilda personer fråntas sina uppdrag.

Gång på gång går Jimmie Åkesson till offentligt anfall mot LO-facken. Det verkar vara ett slags mani. Han släpper det inte, och senast på Sverigedemokraternas kommun- och regiondagar gjorde han det igen.

På Sverigedemokraternas kommun- och regiondagar kallade han LO-facken för rövargäng, för att vi enligt honom utesluter ”vanliga, hederliga knegare för att de har fel partibok”.

Det stämmer inte. Däremot kan ett förtroende dras tillbaka av olika skäl. 

Inget annat än denna detalj tycks intressera honom. Ingenting om hur de andra hundratusentals medlemmarna har det, hur de ska klara sina räkningar, vad de tycker är viktigt att prioritera, och hur de trivs på jobbet.

Ingenting om att vi har medlemmar som måste sälja av sina redan små fonder för att ha råd att betala alla räkningar.

Varför vill inte Jimmie Åkesson berätta på vilket sätt han försöker förbättra deras liv?

Han pratar så ofta om LO-facken att man kan tro att han bryr sig, men i praktiken agerar han mest som den elitens man han är. Tidöregeringen styrs av honom och den har på hans bevåg eller godkännande fattat följande beslut:

-28 miljarder i sänkt skatt medan resurserna till skolan och sjukvården fortsätter slaktas.
-Sänkt a-kasseersättning, trots löften från SD om att inte röra den.
-Fem miljarder i sänkt skatt åt miljonärer och höginkomsttagare. 
-Utredning tillsatt om hur skyddsombud ska utses av myndigheter i stället för kollegor.
-Utredning tillsatt om att förbjuda fackföreningar från att skänka pengar till partier.
-Inga satsningar på utbildning eller bostäder – men däremot på bensin, diesel och flygresor.
-Inga som helst åtgärder för att sänka matpriserna, eller på något annat sätt underlätta för låginkomsttagare som vräks eller inte kan mata sina barn.
-Inga investeringar i kollektivtrafik eller infrastruktur. 

Vi förstår att det kan sticka i ögonen när en företrädare från till exempel Moderaterna eller Sverigedemokraterna blir avsagda sitt fackliga förtroende. Det är alltid tungt att frånta någon ett uppdrag i förtid. Ingen eller väldigt få som tackar ja till en nominering har haft en intention att det ska bli fel. Vi förstår det.

Samtidigt förväntar vi oss samma förståelse tillbaka, om vi som organisation avstår från att ha företrädare som deltar i nedmonteringen av våra egna landvinningar.

Jimmie Åkessons fixering vid fackliga medlemsärenden handlar om en sak, han behöver LO-kollektivets röster för att växa och få mer makt. Detta vill han åstadkomma genom att så split bland våra medlemmar. Att försöka hjälpa dem verkar inte finnas på kartan.

Om han verkligen menade allvar med att vinna över LO-kollektivet, då hade han kunnat göra det med ganska enkla medel. 

Åkesson hade kunnat föreslå ett konkret avslut på karensavdraget. Då hade det blivit farligt på riktigt. Han hade kunnat föreslå stora, permanenta tillskott till välfärden, så att människor orkar arbeta där.

Han hade kunnat försvara a-kassan på riktigt, i stället för på låtsas. Han hade kunnat driva fram en ny investeringspolitik, som sätter våra medlemmar i kollektivavtalade jobb. Inget av detta kommer han någonsin att föreslå, av den enkla anledningen att han inte representerar oss arbetare, utan de rika. 

Och medan Jimmie Åkesson fortsätter gorma om olika medlemsärenden, fortsätter inflationen pressa våra medlemmar ända ned till sista krona.

Lemmy Mauritzon, Inger Lundholm, Joakim Oscarsson, förbundsledning Fastighetsanställdas Förbund. Arbetet Debatt Webb 12/24.

Northvolt var symbolen för Sveriges gröna framtid. Ett kluster skulle bildas, av nya industrier uppe i norr. Fossilfritt stål, bilbatterier, med mera. Nu vet vi inte hur det blir. När den här texten skickas på tryck har företaget fortfarande möjligheter att komma till rätta med sina ekonomiska problem. Man har varslat hårt. Ett 30-tal av våra provanställda medlemmar har fått gå. Nu gör vi allt vi kan för att stötta dem i processen att finna nya jobb.

Lyfter man blicken finns ett större problem. Regeringens uteblivna jobbpolitik är en katastrof. Arbetsmarknaden försämras. Sysselsättningen sjunker, arbetskraftstillväxten stannar av och arbetslösheten stiger. Åtgärderna från den borgerliga regeringen verkar vara att sitta på händerna, eller sänka skatten för de rika. Bara så. Ridå!

Det finns lediga resurser i vårt land, och de behöver sättas i arbete. Då krävs en annan finanspolitik. I budgeten lade regeringen 28 miljarder på skattesänkningar, och 2025 planerar de att lägga 42 miljarder på att amortera statsskulden. Vad är det för prioriteringar i ett land som behöver rusta upp sin järnväg, sina avlopp och sina elledningar?

Amortering. Statsskuld. Finans. Det kan låta som svåra och komplicerade begrepp. Det är det inte. Jämför man det med en privatperson som äger ett hus, så vore det som att avstå från att laga en vattenläcka, för att i stället betala av lånet. Men om huset ruttnar, då finns ju ingenting av värde kvar.

Arbetslöshet är som en vattenläcka. Det får stora sociala konsekvenser i samhället. Att stå utan jobb fräter på självkänslan, på framtidstron, på stabiliteten och på människors relationer. Regeringen ansvarar inte över företag, men de ansvarar över människor som bor här. Var är jobbplanen?

Lemmy Mauritzon, förbundsordförande, Fastighetsfolket 5/2024

Varje år känns det som att sommaren redan har skyndat vidare, just när man vant sig vid den. Nyss var det maj, försommar, vitt skarpt ljus om morgonen, och så studentflak och midsommarstång. Nu ser jag redan hur skuggorna på trottoaren blivit längre och hur ljuset fått en gul ton. Hösten har förstås sina stunder den med, men det är svårt att inte känna att det gick lite väl snabbt.

Många har återvänt till sina jobb, utvilade och fyllda med energi. Andra känner en klump i magen; hur ska jag orka med det här ända fram till jul? Mellan det finns också en lång gråskala, där trivseln och energin kan skifta. Där skulle jag tro att de flesta människor befinner sig.

Jag tycker nu att det är dags att vi frågar oss, utifrån ett större perspektiv, om vi verkligen borde arbeta så mycket som vi gör.

Förr fanns en målbild om att arbetstiden skulle sänkas. De enda som inte ville det var fabriksägarna – de skulle ju behöva anställa fler då, för att få samma jobb gjort, trodde de. Sedan visade det sig att alla tekniska framsteg gjorde att man kunde sänka arbetstiden ändå, utan att fabriksägarna förlorade några pengar. Sist vi gjorde det var 1973. Då var Olof Palme ny på jobbet. Sedan dess har det skett en väldigt stor utveckling.

Hur länge ska vi vänta på nästa arbetstidsförkortning? Livet pågår ju nu. Solen skiner nu. Hälsan har vi nu. Barnen växer upp nu. På LO-kongressen före sommaren fattades ett beslut helt i rätt riktning. Alla förbunden är överens om att arbetstiden behöver sänkas. Hur det blir i slutändan för varje avtal, och hur det ska införas på bred front, återstår att se. Det viktiga är att arbetet och planeringen inleds, att vi inte ser det här som en flummig fantasi. Det finns mer till livet än arbete.

Inger Lundholm, andra förbundsordförande, Fastighetsfolket 5/2024

Om somrarna ser man ibland SD-anhängare med tröjor som lyder ”Stoppa sosseriet”. Tittar man på kommentarsfälten i sociala medier kan man tro att hela landet håller med om det.

Många gånger när vi inom facket höjer rösten mot orättvisor kommer en omedelbar, ofta aggressiv motreaktion. Flödet fylls. Hånskrattemojisarna gråter över skärmen. Ibland har jag tänkt: vad är det som har hänt med Sverige? Vill verkligen alla ”stoppa sosseriet”? Svaret är: nja.

I maj kunde TV4 berätta att SD lägger stora personella resurser på att dopa den digitala opinionen. Kalla Fakta avslöjade med dold kamera att partiet driver uppåt tjugo anonyma konton som engagerar hundratusentals följare. Där piskas det nationalistiska budskapet upp i falsett, där hånas partiledare av alla kulörer, där sprids både lögner och halvlögner. Det är ett innehåll som ofta väcker de allra fulaste av känslor.

De styr inte fejkade användarkonton. Men de rattar ett digitalt ljudsystem där det finns endast en mikrofon, men många utspridda högtalare. På så sätt lyckas de, med hjälp av anonymiteten, framställa sina åsikter som ”allmänt etablerade”.

I verkligheten finns ett annat Sverige. I det stödjer 53 procent av befolkningen ett rödgrönt parti. I det tycker över 60 procent av befolkningen att Tesla ska teckna kollektivavtal. I det känner sig 86 procent av befolkningen som medborgare i EU. I det vill 70 procent behålla SVT som det är nu.

Högern har i 120 år velat ”stoppa sosseriet”. Problemet är bara att folket är för. Det handlar nämligen om enkel rättvisa, att man delar på gemensamma kostnader, att människor har trygga villkor, att det finns bra förskolor som tar hand om barnen. Är man emot det förstår jag att man måste dopa opinionen. För i en transparent, fungerande demokrati vinner sosseriet varje gång.

Joakim Oscarsson, avtalssekreterare i Fastighets, Fastighetsfolket 4/2024

Vem, som inte har det som jobb, kan på rak arm säga vad skillnaden är mellan Europaparlamentet, EU-kommissionen och ministerrådet? Jag satt och tänkte på det här om dagen. Snart är det EU-val, och jag kan ärligt talat inte säga vad det innebär i praktiken. Jag känner heller ingen som kan säga det. Jag vet bara att Sverige gick med 1995 och att vi har rätt att utse vissa ledamöter.

Det är ett allvarligt problem att EU har hamnat så långt ifrån sina medborgare. Vi i Sverige betalar 40-50 miljarder varje år i medlemsavgift. Av parlamentets 705 ledamöter ska 21 komma från Sverige och det är upp till oss att utse dem.

Det kan låta lite, det är det ju också, men tillsammans med andra länder kan våra respektive partier bilda allianser över kontinenten. Då kan det spela stor roll vilka Sverige har skickat till parlamentet.

Det finns tusentals förordningar och lagar som från början har beslutats i Bryssel. Alltifrån finansregler och miljölagar till konkurrens, energi och folkhälsa. Besluten som fattas i EU påverkar oss utan att vi märker av det. Vi behöver med andra ord gå och rösta!

Vi vet att Europas högerextremister ser EU som en stor potential. Där har de samverkat i många mandatperioder. Det är naturligtvis bara spekulationer, men jag tror inte att Ungerns antidemokratiska tendenser hade spridits lika lätt om det inte vore för att EU fungerar som en samverkansyta för politiskt likasinnade. De lär sig av varandra och opinionsbildar genom olika voteringar och blockeringar.

Detta måste vi från vänstersidan också göra! Men för att kunna göra det framgångsrikt behöver vi skicka dit så många fackligt orienterade ledamöter som möjligt. Min kandidat heter Johan Danielsson. Han har varit parlamentariker förut, och visat oss fackförbund att han står på vår sida.   

Inger Lundholm, andra förbundsordförande, Fastighetsfolket 3/2024

I dagarna fick vårt projekt inom arbetslivskriminalitet fortsatt grönt ljus av Arbetsmiljöverket. Upplägget har varit enkelt. Vi hjälper utländska städare som blir utnyttjade att hitta ett nytt jobb – de går i sin tur till polisen och berättar om den kriminella verksamheten. Den här metoden utgår från fakta, nämligen att människor som utnyttjas i Sverige nästan aldrig vill prata med polisen om det riskerar deras chanser att stanna i landet.

Projektansvarig Larry Stewart har gjort ett gediget arbete med att knyta ihop ett nätverk av seriösa städarbetsgivare. De förbinder sig inte att anställa varje individ som vill prata med polisen, men de företar sig att vara med och hjälpa till med processen. Nu är de så många att det alltid finns plats någonstans. När goda krafter går ihop sprider sig ryktet – och alla vill vara med! 

Ungefär tio procent av städbranschen består av illegal verksamhet. I rena pengar motsvarar det tre och en halv miljard. Inte sällan är svartarbete en del av ett bredare kriminellt upplägg, där svartjobb bara är en av flera inkomster. Tidningen Byggnadsarbetaren kunde till exempel 2019 avslöja en lettisk härva där ett kriminellt nätverk omsatte flera hundra miljoner på så väl vapenhandel, falska fakturor som svartarbete. 

Ingen vill ha kriminalitet i samhället, men många verkar ha svårt att förstå vad som driver den. Det är inte förortens gäng som beställer städning. Det är regioner och kommuner och företag med snygga logotyper vi alla känner till. Svartpengarna har inte ramlat ned från himlen. De kommer från seriösa verksamheter som inte har kunskap, engagemang eller möjligheter att ifrågasätta ett för lågt pris. 

Fastighets tar ett stort ansvar för städbranschen med vårt projekt. Nu måste samhället också göra det!

Lemmy Mauritzon, förbundsordförande, Fastighetsfolket 2/2024

Begreppet ”klass” är så gammalmodigt och föråldrat, enligt en del debattörer. Det finns inte längre några inbyggda orättvisor mellan yrkesgrupper, menar de. Har man ett dåligt liv beror det på att man valt att ha ett dåligt liv. Frågan är bara hur vi ska beskriva verkligheten? I den pågår ju ett klassamhälle, och det eskalerar.

Ta som exempel karensavdraget. I Sverige blir man straffad när man sjukanmäler sig. Första sjukdagen är utan lön (avdraget motsvarar lönen under en dag). Det är en lagstiftning som kommit att gälla i princip bara arbetare.

Är man chef och jobbar på ett kontor kan man ta sina möten från soffan de dagar man är lite krasslig. Inget löneavdrag. Är man sanerare, fastighetstekniker, städare eller varför inte lärare eller polis, då kan man inte utföra något arbete från soffan och måste därför sjukanmäla sig. Det handlar också om respekt för sina kollegor. Virus påverkar alla olika.

Många inom arbetaryrken, till exempel städ, handel, vård eller omsorg, har en låg sysselsättningsgrad, tjänar därför dåligt, och har liten kontroll över sin arbetssituation. Det är just de grupper som har svårast att avvara en dagslön som aldrig kan jobba hemifrån och som alltid måste sjukanmäla sig.

LO har försökt övertyga Socialdemokraterna om att ta bort lagstiftningen. På kongressen 2021 lyckades man inte. Beslutet blev att utreda frågan. Som företrädare för en fackförening blir jag ärligt talat ganska besvärad över att en socialdemokratisk kongress inte ens kan uttrycka en önskan om att avskaffa karensen.

Nu har vi på Fastighets skickat ett par motioner till LO-kongressen i maj. Vi kräver att LO använder fler kontaktvägar mot partiet, och klargör att det här borde vara en icke-fråga för alla som står till vänster inom svensk politik. Avskaffa karensavdraget, nu!

Joakim Oscarsson, avtalssekreterare i Fastighets, Fastighetsfolket 1/2024