Hagfors är ett av landets starkaste socialdemokratiska fästen. Men återväxten av arbetare, och därmed s-väljare, är hotad. Det finns inga jobb för unga. Enda alternativet för dem som vill bo kvar är att starta eget, säger Britt Jansson, städare på orten.


Hagfors, bruksort i förvandling.

Värmlandstrafikens gulgröna buss snirklar sig fram på smala och stundtals gropiga vägar mellan Karlstad och den lilla bruksorten Hagfors. Det känns som resan tar en evighet.
– Vi är många som vill ha järnvägen åter. Det är bekvämare att resa med tåg och knappast miljövänligt att alla transporter från bruket går med lastbil, säger Britt Jansson.
Älskar man skogar, älvar och blånande berg är naturen här en magnet. Många turister besöker Hagfors och det erbjuds flottfärder, älg- och bäversafari. Det går också en flyttström hit av holländare och tyskar.
– Några holländare har startat osttillverkning på en gammal gård som de renoverat. Många hus köps upp av utlänningar, men priserna är så låga att Hagforsare tenderar att stanna och avvakta bättre tider, säger hon.
En del unga dröjer sig också kvar i förhoppning om att få in en fot på järnverket. Stort hopp i bygden knyts till etableringen av en metanolfabrik. En skylt i skogen aviserar dess ankomst. Senaste budet är att den ska stå klar 2014.

Hagfors centrum är ingen välkomnande famn. Det består av ett gråkallt torg och den vanliga glesbygdsmixen: Konsum, Ica, apotek, sy­stem­bolag, några pizzerior etc.
– Här låg tidigare Fastighets expedition. Men vi blev av med lokalen, så nu sköter jag det administrativa hemifrån, säger Britt, som är sektionens ordförande.
Hon skakar på huvudet åt frågan om det är lättare att få medlemmar att engagera sig fackligt i en s-kommun.
– Folk hör bara av sig om det blir problem på jobbet. Oftast är det endast vi i styrelsen på fackmötena. Vi är snart pensionärer. Vilka som sen ska ta över vet jag inte.


- Folk vill veta vad socialdemokraterna tänker göra för oss i glesbygden, säger städare Britt Jansson. Vi känner oss bortglömda.

Den stilla flytande Uvån klyver Hagfors. På östra stranden ståtar det snart färdigbyggda Nya Älvstrandsgymnasiet. En satsning som folkopinionen menar är onödig, speciellt som kommunen måste spara minst 12 miljoner. Gymnasiet, som ska invigas av prins Carl Philip, ersätter bland annat Södra skolan. Detta fina gamla trähus hotas därför av rivning.
– Jag hoppas det bevaras. En dröm vore att det skulle kunna bli ett kulturhus, säger hon.
Enda aktiviteten som väcker uppmärksamhet i centrum är två alkisar som tjafsar vid systemet. Annars är det bara folk som parkerar bilen, handlar mat och snabbt far iväg.
– Det är så ödsligt här nuförtiden, säger Britt. När jag var ung var Hagfors en livfull plats. Rena storstan för mig som är född i Ekshärad (då grannkommun, nu är kommunerna sammanslagna). Jag saknar alla röda arbetarbussar som på eftermiddagen stannade vid torget. De var fyllda med jobbare från järnbruket och Primus. Bruket är gud­skelov fortfarande aktivt, men Primus – som först tillverkade spritkök och sedan gasolkök och där mest kvinnor jobbade – är nedlagt sedan länge.
Britt instämmer i att ortens centrum är fult.
– Torget består mest av cementmurar. De borde rivas och ersättas med träd och blommor. Folk behöver något vackert att se på.
Rena rivningshysterin har det annars varit i kommunen.
– Som arbetarbygd borde Hagfors ha bevarat de gamla arbetarbostäderna, men bara ett enda sådant hus är kvar. Tre moderna bostadshus har man också beslutat riva i brist på hyresgäster. Det tycker jag är rent slöseri, säger Britt.

När Britt ville flytta till Hagfors var det jättesvårt att få lägenhet. Hon fick omsider en bostad i ett av höghusen som sträcker sig mot skyn på kullen vid centrum.
– Det var fina lägenheter och god sammanhållning i huset. Skulle jag någon gång flytta tillbaka är det där jag ska bo. Men jag trivs jättebra i Ekshärad.
Inte oväntat är även gamla Folkets hus rivet. Interiören är dock bevarad som en del av nya Folkets hus i ortens hotell. Att stiga in i salen ger en blixtsnabb tidsresa. Här finns träbänkar med röd klädsel, en liten scen med ridå och färgstarka arbetarmålningar. Jag nästan väntar att ett stormigt arbetarmöte ska börja.
Ett stenkast från hotellet ligger folkparken. Entrén ser ut som den ska rasa vilket minut som helst och en sliten skylt lockar med pub och casino.
– Ibland känns det som ölförsäljning är det enda som lönar sig, suckar Britt. Arbetarrörelsen borde slå vakt om folkparkerna. Tidigare fanns det en dansbana och en utescen där det var uppträdanden av kända artister. Numer är det mest skolavslutningar och då sätts det upp partytält. Men Eldfesten om hösten är kul. Man utser årets flamma och tävlar om vem som lagar bästa kålsoppan.
På frågan om första maj firas stort här skakar hon åter på huvudet.
– Nej, det visas inget större intresse. Senast var det 50 personer i demonstrationståget.

Väldigt stort intresse var det dock den första maj då Olof Palme talade i Folkets park.
– Min grabb, som då var en busig unge, ville absolut dit med sina kompisar och de skulle vara längst fram vid scenen så de kunde studera Palmes berömda fotarbete. När vakter tänkte köra bort dem, röt Palme: ”Låt pojkarna vara hos mig, de stör inte!” Sådana ord stannar i hjärtat på folk.
Senare har ingen socialdemokratisk ledare besökt Hagfors.
– De verkar hoppa över orter där partiet av tradition är starka. Är det några politiker som valtalar här, kommer de från det blåa laget. Det är en rejäl miss, säger Britt. Folk vill veta vad socialdemokraterna tänker göra för oss i glesbygden. Vi känner oss bortglömda. Allt fokus är på storstadsregionerna.
Så minskade också stödet för socialdemokraterna vid senaste valet i Hagfors.
– De unga söker något nytt. Jag är orolig för att de gått på propagandan att moderaterna är det nya arbetarpartiet. Vissa tjusas nog också av den stjärnögde Reinfeldt som lovar fixa jobb åt dem. Men nu bör de ha insett att det är tomma löften.
Hon tror inte den äldre generationen kan peppa de unga att rösta på sossarna.
– De måste själva komma till insikt om vilken politik som är bäst för folket. ”Läs och begrunda vad partierna står för och kom ihåg att du är en arbetarunge”, sa jag till min dotter.

Som på de flesta små orter är kultur en bristvara i Hagfors. Det finns dock en bio och ibland ordnas föreläsningar. Britt vill också lyfta fram Uddeholmsladan, där det sommartid är uppträdanden, bland annat av populära packmoppeturnén – som dragits igång av värmländske vissångaren Göran Samuelsson.
Hotellet, som nyss döpts till Monicas hotell för att hylla ortens internationella stjärna, har också en liten utställning om Monica Zetterlund.
Fikat intar vi på anrika Kaffestugan, som med nöd och näppe klarade sig undan rivningsvågen. Här finns idag, i tidens anda, allehanda kaffevarianter. Britt föredrar dock vanligt bryggkaffe. Hon mumsar på en ”dammsugare” och säger att det är en myt att alla känner alla när man bor på landsbygden.
– Vi har våra hemligheter vi också och någon idyll är det inte. Men jag lever tusen gånger hellre här än i storstan. Jag har bott i Stockholm och det var en sådan stress, ständiga bilköer och jag saknade den rena klara luften och tystnaden. Samtidigt är det myck­et som kunde vara bättre i Hagfors. Att skönmåla tjänar inget till.
När jag hämtar påtår sitter Britt och blickar ut genom fönstret på passerande bilar.
– Det har blivit en vana att kolla bilskyltar. Där kör en holländare och där kommer en tysk, tänker jag. Holländarna har nog tagits rätt väl emot, men tyskarna är inte populära. Det hänger ihop med krigsåren, vi i Värmland stod på norrmännens sida.

Guideturen avrundas med en promenad på den lilla skogsvägen som leder till järnverket (Uddeholm Tooling AB). Genom dess stora port har Britt passerat många gånger. Hon städade under flera år på bruket.
Ett tag var det riktigt kritiskt för järnverket. Man tvingades gå ned till fyradagarsvecka och arbetarna gick med på en tillfällig lönesänkning.
– I princip tycker jag att det är fel att gå med på sänkt lön, men räddningsaktionen tycks ha fungerat. Allt är åter till det normala nu, säger Britt.
Vid åttasnåret på kvällen tycks Hagfors redan ha stängt dörren om sig. Plötsligt får jag syn på en affisch och inser att många nog är på idrottsarenan för att heja på ortens speedwaylag Valsarna. På väg upp till hotellrummet stannar jag vid ett konstsmide med titel ”skog, vatten, malm och hårt arbete”. Hagfors i ett nötskal på ortens glansdagar. Idag måste man tyvärr lägga till ”arbetslöshet och avfolkning”.

Text: Ingegerd Rönnberg
Foto: Olle Persson


Nästan 50 procent röstade på (S)
Socialdemokraterna minskade med 4,6 procent i kommunvalet 2006 men fick ändå 49,87 procent av rösterna i Hagfors.
Rörelserna i valmanskåren var små om man jämför med valet 2002. Förutom tappet för (s) minskade också Vänsterpartiet med drygt 2 procent. Folkpartiet gick framåt med 3,5 procent och Moderaterna med 2,5 procent. Sverigedemokraterna fick 205 röster och därmed ett mandat i kommunfullmäktige.
Noterbart är också att Miljöpartiet är försvinnande litet i Hagfors, med bara 1,44 procent av rösterna i valet 2006.


Valresultatet 2006 i procent (inom parentes antal mandat i fullmäktige):

Socialdemokraterna	49,87 (21)
Vänsterpartiet	13,48 (6)
Miljöpartiet	1,44 (0)
Centerpartiet	12,47 (5)
Moderaterna	9,69 (4)
Folkpartiet	7,80 (3)
Kristdemokraterna	2,53 (1)
Sverigedemokraterna	2,49 (1)

Jan-Åke Lindahl