Ålder: 23 år
Yrke: städare
Anställning: jobbar 85 procent
Lön: 15 505 kronor/månad
Civilstånd: singel
Boende: hyreslägenhet
Fritidsintressen: umgås med vänner, läsa böcker, lösa korsord, musik – främst hårdrock
Stolt över: att jag återupptagit studierna
Senaste nöjesevenemang: biofilmen Max Manus – om den norska motståndsrörelsen
Drömmer om: att resa och uppleva annorlunda saker, exempelvis se Egyptens pyramider


– Jag har insett att man måste ha en utbildning för att
kunna hävda sig på arbetsmarknaden idag, säger Frida
Cederborg, som nyligen börjat läsa in gymnasiekompetens
på distans.

Städa är okej
Som ung idag måste man kämpa för att få en stabil vardag. Jag är jätteglad över att jag har lyckats skaffa både arbete och egen lägenhet. Det säger Frida Cederborg, 23 år och städare i Västerås. Att det krävs utbildning för att komma vidare i arbetslivet har hon också insett. Därför läser hon in gymnasiekompetens på distans.

Frida Cederborg är en positiv och klartänkt tjej med skinn på näsan och hon räds inte att hugga i och jobba hårt. Hon är stolt över att tillhöra arbetarklassen och skäms inte för att berätta att hon arbetar som städare.
– Varför skulle jag det? Det är ett jobb som alla andra.
Frida kom in i städbranschen via arbetsförmedlingen. Hon var arbetslös efter att ha hoppat av gymnasiet och fick praktikplats på en städfirma. När praktiken var slut erbjöds hon en timanställning där.
– Att få jobb var verkligen ett lyft. Jag fick något meningsfullt att göra och lön – vilken skillnad mot att gå på socialbidrag, säger hon.
I januari 2006 när en kompis skulle söka jobb på Sodexo följde Frida med som sällskap. Det ledde till att även hon fick jobb på företaget och därtill en fast tjänst.
– Det bästa med städjobbet är flexibiliteten och att man känner att man gör nytta – och så är det bra arbetskamrater, säger hon. Det sämsta är stressen och de tunga lyften. Sopsäckar väger en hel del. De flesta i min ålder frågar ”hur orkar du?” när de får veta att jag städar.

Frida tror att hon är yngst bland städarna på sitt jobb, men tycker inte det spelar så stor roll vilken ålder som folk har. Det betydelsefulla är hur de är som människor.
– Jag har alltid haft äldre vänner och en av dem jag umgås mest med på jobbet är i 50-årsåldern. Hon är skyddsombud och jag har lärt mig mycket om arbetsvillkor och arbetsmiljö av henne. Tanken är att vi ska bilda en fackklubb på jobbet och hon vill att jag ska ingå i styrelsen. Det gör jag gärna. Facket är jätteviktigt och jag gick med direkt när jag började jobba. Visst kostar det en del, men jag har inte råd att stå utanför om det händer något.
Vad som är fackets roll diskuterade Frida med en kompis på lunchen samma dag vi träffas.
– Hon jobbar på restaurang och har väldigt långa arbetspass och jättedåligt betalt. Jag försökte peppa henne att kontakta facket och höra om de kan göra något. Arbetsgivaren tjänar inte på att personalen sliter ut sig och facket förstör inte för folk, som en del unga ironiskt hävdar.

Även om Frida gillar sitt arbete och inte tänker byta jobb i nuläget ser hon inte städare som ett framtidsjobb. Hon tycker inte att det finns några möjligheter att utvecklas inom yrket och vill helst jobba med människor.
För att kunna nå sitt mål har hon börjat plugga igen, något som hennes föräldrar tjatat på henne att hon borde göra, men som hon nu för första gången kände att hon själv ville.
– Det hände saker i min närhet som fick mig att inse att man måste ta tag i sina drömmar medan tid är. Jag kontaktade Vuxenutbildningscentrum, som rekommenderade mig att göra en mjukstart och läsa en kurs i taget, eftersom jag inte pluggat på många år. Vill jag läsa i snabbare takt sedan går det att ändra och behöver jag stöd av andra kan jag välja att ingå i en klass.
Just nu pluggar Frida ensam vid datorn. Det första ämne hon valt är psykologi. Hon ville ha något som kändes roligt och intressant och hon funderar på att jobba inom vården i framtiden.
– Ännu är det här med studier väldigt ovant. Jag är hård mot mig själv, kräver disciplin och är fast besluten att klara utbildningen, säger hon. Det är stor skillnad mellan att plugga av egen fri vilja och att känna sig tvungen att studera. Redan i sjuan var jag skoltrött och skolkade mycket, men ryckte upp mig så jag klarade nian med hyfsade betyg och kunde komma in på gymnasiet. Där började jag snart skolka igen och hoppade av andra året.
När Frida skolkade gjorde hon egentligen ingenting, satt och hängde i korridoren eller i kafeterian. Hon vägrade lyssna på kompisar eller sina föräldrar som försökte få henne att gå på lektionerna.
– Jag tyckte skolan var pest och pina. Nu minns jag inte vad jag ansåg var så fel, men kanske vore det bra om det var mer praktik redan på högstadiet. Jag är själv mer praktiker än teoretiker.

När Frida började arbeta tyckte hon det var fysiskt tröttande, men snart blev hon lite av en arbetsnarkoman. Hon betonar att hon aldrig skulle ”skolka” från jobbet.
– Är jag sjuk längtar jag till jobbet. Jag har bra kunder som jag städar hos, bland annat på polishuset ”där det vimlar av snygga poliser” och förstår att värdesätta mitt jobb när så många saknar arbete. Speciellt nu under finanskrisen nyanställer nästan inga företag. Jag förstår att 40- och 50-talisterna vill behålla sina jobb och att deras erfarenhet behövs, men samtidigt måste man släppa in oss unga.
Hon tycker att mediabilden av dagens unga, som bortskämda och lata och mer intresserade av utseende och shoppning än av samhällsfrågor, är väldigt skev.
– Beskrivningen stämmer i alla fall inte på mig och mina kompisar, säger hon. Vi har absolut inte fått något serverat på silverfat och vi vill göra rätt för oss och gnäller inte. Vi pratar mycket om hur det är i samhället och vad vi vill med våra liv och nästan aldrig om ytliga grejer som smink eller kläder.


- Facket är jätteviktigt. Jag gick med direkt när jag
började jobba. Visst kostar det en del, men jag har
inte råd att stå utanför om det händer något.säger Frida.

Att försöka påverka samhällsutvecklingen genom att rösta är naturligt för Frida. Inför valet till EU-parlamentet tog hon noga reda på var partierna står i olika frågor.
Vad gäller riksdagsvalet nästa år vet hon med bestämdhet en sak: Hon ska rösta rött!
– Den blå sidan är inget alternativ. Deras politik gagnar inte oss vanliga jobbare.
Det som oroar henne mest i samhället är den ökade kriminaliteten och allt våld.
– Det har hänt många otäcka saker i Västerås och att gå hem ensam om kvällen känns lite obehagligt. Jag brukar alltid prata i mobil med någon kompis så de vet var jag är.
Hon skulle också vilja slippa möta den råa attityd och det språk fyllt av svordomar och könsord som används av unga som vill vara coola. Nyss drabbades hon av det. Hon gick med mobilen i hand och höll på att skicka ett sms och råkade snudda vid armen på en kille i ett gäng. Då skrek han: ”Vad gör du, jävla hora?”
– Han hade ingen rätt att säga så till mig. Jag hade inte gjort honom något. Jag blir så arg när människor inte respekterar andra människor.
Frida och hennes kompisgäng, som består både av tjejer och killar, umgås oftast hemma hos någon eller ses på stamfiket vid Svartån.
– Jag går aldrig på krogen längre, det är så stökigt och mycket fylla och jag är trött på att skrika för att överrösta allt sorl.

Är Frida solo läser hon gärna en bok. Hon köper inga glassiga tjejmagasin som Veckorevyn utan Allers för att den har roliga korsord. Fastighetsfolkets korsord gillar hon också liksom reportagen om hur andra har det på jobbet.
Både när hon går på stan och då hon städar har Frida en lur i örat. Hon lyssnar mest på radio och bara P4 eftersom hon lessnat på reklamkanalerna.
Andra ”måsten” i hennes vardag är mobilen och datorn och hon gillar att shoppa.
– Men jag har inte så mycket pengar att spendera och är noga med att inte leva över mina tillgångar. Många unga har dragit på sig jättestora skulder.
Att ha egen bostad tycker hon är himla skönt. När bostadsföretaget hörde att hon hade fast jobb och inga betalningsanmärkningar var det lätt att få lägenhet.
Någon brådska att bilda familj känner Frida inte. Först vill hon klara av studierna och hitta sin rätta plats i arbetslivet.

Text: Ingegerd Rönnberg
Foto: Mats Erlandsson