Sari Svensk, Lars Holmberg och Jaana Eerikäinen har alla haft andra yrken innan de fick jobb som bovärdar hos Upplands-Brohus.

Upplands Bro, en halvtimmes pendelresa från Stockholms city, gör verkligen skäl för namnet Mälarkommun. De flesta av det kommunala bostadsbolaget Upplands-Brohus lägenheter i Kungsängen erbjuder en utblick över vattnet, som närmast omsluter kommunen.
Samtidigt gör närheten till Mälaren att det kan blåsa rejält. Denna vårdag är det råkallt. Till och med grässtråna tycks huka i kylan när jag promenerar med Jaana, Lars och Sari till en livligt frekventerad sportbar. Vi äter lunch ackompanjerad av matcher på stor­skärmar och pratar om slumpen som förde dem in i ett yrke de knappt visste existerade. De tycker absolut att bovärdsjobbet borde marknadsföras bättre.

Jaana Eerikäinen valde restauranglinjen på gymnasiet och drömde om att bli kallskänkschef på Arlanda, eftersom hon älskar flygplan och god mat.
– Efter några år uppnådde jag mitt mål. Det var förstås härligt, men samtidigt började jag fundera på vad jag skulle göra resten av mitt arbetsliv, säger hon.
När Jaana kände att hon inte längre brann för sitt arbete sa hon upp sig och testade olika jobb – receptionist, konferensvärdinna och butiksanställd – utan att riktigt känna att hon hamnat rätt.
– Jag insåg dock att det här med service verkligen är min grej och ville fortsätta på den linjen. Samtidigt började jag längta efter mer trygghet i tillvaron eftersom jag fått barn. Jag ville ha regelbundna arbetstider och ett lugnare tempo i vardagslivet. När jag såg en annons där Upplands-Brohus sökte bovärdar och det beskrevs som ett socialt jobb nappade jag. Jag trivs med att jobba här och är nu bosatt i grannkommunen Håbo. Det känns jättebra.

Sari Svensk gick en gymnasieutbildning med inriktning på elkraft och jobb vid kraftstationer och fick sedan arbete som lärling på en elfirma.
– Firman hade uppdrag åt Luftfartsverket och efter ett tag fick jag erbjudande om att jobba som elkraftstekniker på Arlanda, säger hon. Statliga verk har ju inte lärlingssystem, så jag blev anställd direkt och fick även en bra lön – en riktig vinstlott alltså. I arbetsuppgifterna ingick att sköta om kraftförsörjningen vid flygplatsen, se till banljusen med mera.
Nackdelen med jobbet var att det var mycket obekväm arbetstid och flera tunga omorganisationer. Inför ännu en omorganisation kände Sari att hon inte ville stanna. Att hon hade småbarn bidrog. Hon valde att säga upp sig frivilligt och skulle få en utbildning betald av arbetsgivaren.
– Jag hade hittat en svetsutbildning som verkade jättebra, när jag blev uppringd av en barndomskompis, tillika min nuvarande arbetsledare, som tyckte jag skulle söka en tjänst som bovärd. Det beslutet har jag aldrig ångrat. Jag bor nu också i en av de bostads­hus jag servar och det fungerar bra det med.

Lars Holmberg utbildade sig till byggnadsträarbetare på det som då hette yrkesskola och arbetade många år som timmerman på stora byggen.
– Det positiva med byggjobbet var att man tjänade bra, men arbetsförhållandena var besvärliga. Antingen var det tungt och kallt, eller varmt och skitigt. Dessutom jobbade vi på ackord, vilket i längden blir alltmer slitsamt.
För att komma ur den sitsen beslöt sig Lars för att starta eget inom byggbranschen.
– Som egen företagare har man ingen chef över sig, vilket kan kännas skönt, men samtidigt måste man själv dra in jobb och sköta ekonomin. Jag föredrar absolut tryggheten i att vara anställd och veta att man får lön varje månad.
Det var genom firman som Lars kom i kontakt med Upplands-Brohus. Han blev hand­plockad till jobbet på bostadsföretaget.
– Jag tänkte att det kunde passa mig att vara områdesreparatör. Det hann jag dock inte vara så länge, för företaget införde bovärdstjänster. Okej, jag kan väl alltid testa om jag trivs med de arbetsuppgifterna var min inställning. Snart märkte jag att jobbet var perfekt för mig.
Eftersom Lars genom tidigare kurser i stort sett hade den kunskap som krävdes för det nya jobbet behövde han inte gå en annars obligatorisk bovärdsutbildning.

– Sabos utbildning, som var indelad i olika ämnesblock, var jättebra, i alla fall för oss som var nya i yrket, berättar Sari och Jaana medan Lars avviker för att installera en spis. Det var också intressant att möta bovärdar från andra bostadsföretag och diskutera hur man har det på jobbet. Vi insåg att vi har det väldigt bra.
– Det är en familjär stämning på företaget och korta beslutsvägar, man kan gå till vd direkt om man vill diskutera en fråga. Cheferna backar upp en på ett bra vis och det ges utrymme för att experimentera. Skulle jag vilja plantera blommor på alla hustak kan jag pröva om det fungerar, säger Sari.
– Vi gör dessutom mycket jobb i lägen­he­ter­na själva här. Många bovärdar, speciellt på stora bostadsföretag, sitter mest på kontoret och lägger ut jobb på entreprenad, säger Jaana. Det är en väldigt trist utveckling, som nog tyvärr inte går att stoppa. Bostadsföretagen ser som alla andra företag främst till ekonomin och anser att de tjänar på att ta in entreprenörer.
– Även Upplands-Brohus lär väl slå in på den vägen framöver. Enda sättet att motverka det är väl om vi kan höja nöjd kundindex, säger Sari.
– Jag tror hyresgästerna helst ser att det är vi bovärdar som gör jobben. De vill nog inte ha en massa okända som springer i lägenheten, säger Jaana.
Tjejerna poängterar dock att scenariot med ökad administration inte är något de går runt och oroar sig över. Det gäller att ta en dag i taget.

Alla tre fick gå ned ett par tusenlappar i lön när de bytte yrke och blev bovärdar. Men lö­nen är inte ”allena saliggörande”, menar de. Det finns annat som betyder lika mycket eller mer på en arbetsplats: intressanta arbets­upp­gifter, ett gott kamratskap och att man får använda sin kreativitet och har möjlighet att utvecklas inom yrket.
– Det finns absolut en chans att utvecklas som bovärd. Jag vill specialisera mig inom området säkerhet och trygghet, säger Jaana.
I framtiden hoppas jag på en tjänst med sådan inriktning. Däremot är jag inte lockad av att bli chef. Jag trivs bra på den här nivån. Att vara en i kollektivet är roligare än säga åt and­ra vad de ska göra.
Sari har heller inte någon längtan efter att bli arbetsledare eller chef och vill absolut inte bli en ”kontorsråtta”.
– Jag känner mig som jobbare ut i fingerspetsarna och tycker om att vara det. Efter­som jag trivs så bra som bovärd har jag inte funderat på att specialisera mig inom något område. Kollegorna kallar mig dock sopfröken, eftersom jag leder ett projekt med skol­elever som håller rent i återvinningsrum i Bro, där jag har ”mina” fastigheter. Miljöfrå­gor engagerar mig. Jag har även engagerat mig fackligt och det är intressant att lära sig mer om arbetsvillkor och arbetsrätt.
Lars, som har prövat att vara sin egen chef (några anställda hade han inte), tycker också att det är helt okej att vara arbetare. Det är ju arbetarna som är själva fundamentet i samhället. Han har aldrig längtat efter att göra karriär och att få bestämma över sina kollegor.
– Även om jag snart ska fylla 60 år, går jag på inget vis och längtar efter pensionen, säger han. Jag skulle gärna arbeta kvar några år efter ordinarie pensionsålder. Det finns andra här på bostadsföretaget som erbjudits att göra det. Jobbet är en viktig del av livet. Man vill ha något vettigt att göra och behöver de sociala kontakterna.

Alla är de överens om att det är klokt att byta jobb någon gång. Det är nyttigt att vidga sina vyer och kanske har man som de gjort turen att hitta ett ”okänt” arbete som visar sig vara rena guldet.

Text: Ingegerd Rönnberg
Foto: Sören Fröberg