Det har varit en dramatisk vår, med många svarta rubriker. Är jag den ende som undrar vad som håller Michael Treschow vaken längst på nätterna: att direktörslönerna ökar för lite eller att den globala temperaturen ökar för mycket?

Efter tio hektiska år avgår Storbritanniens premiärminister Tony Blair om några månader. Det har varit en lång hård resa som har satt sina spår i den numer ganska härdade politikern. 1997, efter 18 år i opposition och inre splittring, lyckades labour erövra regeringsmakten från de konservativa. Tony Blair moderniserade labour och som premiärminister har han delvis lyckats modernisera Storbritannien.
Men tiden går, och labour har blivit ett ansatt och regeringstrött parti. Det är oundvikligt att det efter tio regeringsår finns en hel del grusade förhoppningar som måste sopas upp. Stora investeringar som gjorts inom den eftersatta sjukvården, skolan och kollektivtrafiken har endast ökat missnöjet då det skulle ha behövts ännu mycket mer. Finansminister Gordon Brown som väntas efterträda Blair ser ut att ha en omöjlig uppgift framför sig.
Istället är torys nye partiledare David Cameron raketen i brittisk politik. En ung teflonman som har svar på allt. Till och med reporna i lacken sitter perfekt. I maj väntar lokala val i Storbritannien och inför dessa har de konservativa producerat en briljant ”informationsfilm” som sänds på bästa tevetid.

Cameron söker svaren bland vanligt folk. Han talar med skolelever, diskuterar med gubben i korvkiosken, och frågar mammorna i förorten om deras åsikter. För att understryka miljöfrågornas betydelse står han på knä i en kommunal park och planterar blommor. Kameraföringen är lite skakig. De bleka färgerna är resultatet av en kalkylerad kvalitetsförsämring i redigeringen. Camerons propaganda blir ett rafflande samhällsreportage. Det är snyggt gjort.
David Camerons medvind, och den uppförsbacke som väntar Blairs efterträdare, gör Cameron till favorit inför nästa val. Storbritannien är ett viktigt land för Sverige och i hela Europa, och visst finns det likheter även mellan Cameron och Reinfeldt. Det inlindade budskapet är att vi har ett bra samhälle men välfärden har utvecklats för mycket. Solidaritet mellan människor har blivit för dyrt. Det kollektiva ansvaret ska privatiseras. Var och en ska betala mer för sin personliga utbildning, sjukvård, arbetslöshetsförsäkring och framtida pensioner.
”Vote blue, get green”, säger David Cameron. Men är det uttalade målet det verkliga målet?

Maneke Ghandi, Indira Ghandis svärdotter, hade sin framtid utstakad. Hon var gift med Indiras äldste son och planen var att han skulle ärva makten och riket. Istället dog han i en flygolycka och Maneke Ghandi tog plats i kongressen. Med åren har hon utvecklats till en prominent djurrättsaktivist. För en tid sedan gjorde hon ett uppmärksammat besök i Bryssel. Hennes budskap är oroande, det vilda djurlivet hotas lika mycket som människor av den globala uppvärmningen. Miljökatastrofer sker dagligen. ”De som sätter upp mål för år 2050 bär sig åt som om det handlar om en annan planet”, säger hon. Höjda havsnivåer driver miljoner människor från sina hem redan idag.
Maneke Ghandi efterlyser mer solidaritet från de välbesuttna. Kan, vill och orkar Michael Treschow, Fredrik Reinfeldt och David Cameron?
Kjell Karlsson Kihlberg
frilansjournalist

Kjell Karlsson-Kihlberg
frilansjournalist i Bryssel