 |
|
|
| Tidigare nummer |
|
![Show details for [</font><font face="verdana" style="font-size:11px" class="grey"><b>]2010[</b>]](/icons/expand.gif) 2010
2009
2008
2007 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Namn: Sven-Erik Martinsson
Yrke: fönsterputsare
Ålder: 60 år
Lön: 18 900 kronor/månad
Familj: fru och två barn
Bor: lägenhet
Fritidsintressen: vistas i naturen, plocka bär och fiska eller bara sitta och meditera
Senaste nöjesevenemang: dansbandsveckan i Malung
Drömmer om: att resa till: platser med speciell natur, till exempel Svalbard
Sven-Erik Martinsson putsar fönster i Elsborg,
en trästad som en gång byggdes upp av arbetare
vid den närbelägna gruvan. Idag är det ett
populärt bostadsområde i dalametropolen Falun.
En gentleman med hink och skrapa
Ett helt yrkesliv som fönsterputsare sliter på kroppen. Sven-Erik Martinsson har ihållande värk i axlarna. Men värre än smärtan är stressen i jobbet. Tidspressen bara ökar. Han menar också att det är lite av en myt att fönsterputsare tjänar så bra. I alla fall gör inte han det som vägrar jobba på ackord.
Direkt efter skolan började Sven-Erik Martinsson som fönsterputsare på det som också är hans nuvarande arbetsplats – Andersson Städ & Fönsterputs AB i Falun. Han har stannat ”på sin post” för att han trivs med det hantverk som fönsterputs är och uppskattar friheten att själv kunna bestämma sin arbetsdag. På frågan om han känner yrkesstolthet svarar han obetingat ja.
Den stressigaste tiden för en fönsterputsare är våren. När solen skiner på fönsterrutorna vill både privatpersoner och företag ha sina fönster rengjorda omgående. Privata kunder får alltid en tid när fönsterputsaren ska komma. Är det många jobb inbokade på rad känner Sven-Erik stressen direkt. Han inser att det blir svårt att hinna med alla på utsatt tid.
– När uppdragen hopar sig brukar vi fönsterputsare ställa oss med våra dagböcker och kolla om vi kan omfördela jobben så att arbetet flyter på bättre och kunderna slipper vänta. Vi löser nästan alltid problem i jobbet själva utan att blanda in chefen, säger han.
Företaget som Sven-Erik jobbar på ligger idylliskt beläget granne med välbevarade trästaden Elsborg – Sveriges äldsta egnahemsområde där arbetarna vid koppargruvan en gång bodde. Kontoret är fräscht och rymligt.
– Jag har förstått att långt ifrån alla städfirmor har så här bra lokaler. När vi flyttade hit från city var det ett lyft. Här finns ordentligt med plats för bilar, skurmaskiner och redskap, säger Sven-Erik och frågar artigt om det är okej att vi sitter och pratar i ett kontorsrum och om jag vill ha kaffe.
Ett gott uppförande lägger han också vikt vid i jobbet, speciellt då han putsar fönster hos privatpersoner.
– En fönsterputsare ska vara lite av en gentleman, det har jag försökt inpränta i de unga killar som jag lärt upp. Du kan inte säga vad du vill och måste tänka på sättet du pratar till folk. Du ska hålla ordning på dina grejer, inte slaska med vatten i köket eller lämna vattenränder vid fönsterkanter. Hinner du inte komma till en kund på utsatt tid ska du ringa och meddela att du blir försenad. Gör man det brukar de flesta vara förstående.
Många privatpersoner som beställer fönsterputsning är äldre och merparten är hemma när han utför jobbet.
– Jag gillar att jobba i privata hem. Man känner sig alltid välkommen och det är oftast väl undanplockat i fönstren. Det märks att många som anlitar oss är ensamma. De har ett behov att prata av sig och vill gärna bjuda på kaffe också. Men jag måste nästan alltid tacka nej på grund av tidspress. Synd att det inte finns lite tid avsatt för kundvård. Det tror jag att företaget skulle tjäna på.
Sven-Erik uppskattar som alla andra att få utföra sitt arbete i fred.
– Nästan alla respekterar det, men det finns vissa som ”hänger en på ryggen”, alltså står bakom en och pratar hela tiden.
De flesta kunder är oerhört tacksamma över det jobb han gör. Bara någon enstaka gång har han fått klagomål på kvaliteten på sitt arbete.
– Hör en missnöjd kund av sig till företaget åker jag alltid själv tillbaka och gör om jobbet. Jag tycker inte att någon annan ska behöva överta ett sådant uppdrag. Oftast rör det sig om riktigt gnälliga människor.
Sven-Erik lärde sig fönsterputsarjobbet genom att ”gå bredvid” en erfaren kollega.
– Jag har inte hört talas om någon fönsterputsarutbildning och tycker inte att det behövs. Det är inget särskilt svårt jobb och verktygen och tekniken är desamma nu som när jag började i yrket. Dessutom behöver vi inte som städarna använda olika kemiska medel.
Sven-Erik poängterar dock att alla inte passar att jobba som fönsterputsare. Det gäller att få in snitsen och klara att arbeta både snabbt och effektivt.
Att jobbet är riskfyllt sticker han inte under stol med.
– Det finns alltid en risk när du öppnar ett fönster, det kan blåsa till och du kan dras med i den rörelsen. Idag tänker jag också till när jag ställer upp en lång stege: ”Funkar det att den står så där, eller kan jag ramla ned?” Tidigare sprang jag bara upp för stegen. Med åldern får man mer förstånd.
En enda gång har Sven-Erik ramlat i jobbet, men det var ett otäckt fall. Han och några kollegor behövde bygga en ställning för att kunna nå upp och putsa fönster i en gymnastiksal. De höll på att montera plattformen som de skulle stå på när ställningsbygget rasade. Han föll rätt ned i golvet och fick ena foten under sig.
– Den såg ut som en svamp, helt sammanpressad sa läkaren. Jag fick gå med foten i gips flera veckor, men som tur är läkte den ihop bra. Varje gång vi fönsterputsare funderar på att bygga en ställning för att klara av ett jobb idag diskuterar vi för- och nackdelar: ”Ska vi verkligen göra det här, kan det vara farligt?”
Sven-Erik tror att alla fönsterputsare känner av det enformiga slitet i kroppen, i alla fall när de arbetat flera år.
– Vi utför ju samma monotona rörelser dagarna i ända. Ibland försöker jag variera mig och använda den andra armen, men det sinkar en. Extra ansträngande är det att putsa små fönster, för då krävs det en kortare, intensivare rörelse. När man putsar stora fönster kan man sträcka ut lite mer. ”Det vore konstigt om du inte skulle få ont”, sa sjukgymnasten som jag går till när värken i axlarna känns för svår.
Mestadels biter Sven-Erik ihop om smärtan och jobbar på som vanligt. Han medger att det nog finns en lite kaxig stil inom branschen, speciellt bland de unga killarna. Man berättar inte om man har värk för ”riktiga karlar klagar inte”.
– Ibland går jag på gympa för att försöka förebygga värk och det vore säkert bra att träna regelbundet. Om företaget erbjöd träning eller massage på arbetstid skulle jag absolut nappa på det, säger han.
Nuförtiden jobbar Sven-Erik helst solo och han har tröttnat på att lära upp ungdomar som inte verkar ta jobbet på allvar och väntar på att bli tillsagda vad de ska göra.
Det händer att han sjunger på någon glad melodi medan han putsar fönster. Att ta med sig en radio som får stå och skråla, som de unga i branschen ofta gör, är inte hans stil.
Den standardutrustning han har med är en hink, fönsterskrapor, en svamp, lite skurpulver i ett rör i fickan och en skruvmejsel. Att få bort sådant som insekter, fingeravtryck, spott och fågelsmuts från fönstren tycker han går lätt och skulle det knipa har han en klickskrapa i fickan.
– Mycket spilltid går däremot åt till att få upp fönster som målats igen. Tidigare brukade målare sätta en tändsticka mellan fönstren så de inte skulle klibba ihop. Idag anser de sig inte ha tid med det. Allt handlar om tid och pengar i samhället nuförtiden. Det är verkligen enerverande. Jag tror att alla är less på det.
Stressen är en anledning till att Sven-Erik valt att ha fast lön istället för att som många fönsterputsare jobba på ackord.
– Ska du komma upp i ett bra ackord måste du köra på som en galning. Det har jag, som snart närmar mig pensionsåldern, inte lust att göra. Man blir så grinig och trött av det och det går ut över familjelivet och fritiden.
Sven-Erik skrattar glatt åt frågan om han som fönsterputsare har blänkande rena fönster hemma.
– Nej, det är med oss som med bilhandlare, de kör de sämsta bilarna. Häromdagen sa min fru att hon skulle sy nya gardiner, underförstått det var dags för mig att tvätta fönstren!
Text: Ingegerd Rönnberg
Foto: Thomas Fahlander
|
|
|
|
|
|
|