 |
|
|
| Tidigare nummer |
|
![Show details for [</font><font face="verdana" style="font-size:11px" class="grey"><b>]2010[</b>]](/icons/expand.gif) 2010
2009
2008
2007 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Våga visa att du bryr dig
Att kunna ge en känslomässig första hjälpen när någon drabbas av förlust och sorg är viktigt. När allt fler lever i ensamhushåll kan stödet från chef och arbetskamrater vara avgörande. Cecilia Wikström, präst och riksdagsledamot som skrivit boken ”När livet går sönder”, menar att man på arbetsplatser måste öva sig i att möta kriser.
Idén om att skriva en enkel, vardaglig bok om kriser och hur vi möter dem slog rot inom Cecilia Wikström den septemberdag 1994 när hela Sverige var förlamat. Det som vi inte trodde kunde hända hade hänt. En färja hade sjunkit och flera hundra människor var döda. Som ung nyutbildad präst fick hon ge en kvinna det fasansfulla beskedet att maken omkommit i Estoniakatastrofen. Då såg hon verkligen livet gå sönder för någon.
– Första tanken när jag blev ombedd att gå med dödsbudet var att jag ville fly. Så reagerar vi inför en hotande fara som våra erfarenheter inte räcker till för, säger hon. På väg till kvinnans bostad slog mitt hjärta häftigt och knäna skakade. När kvinnan öppnade och såg en präst förstod hon genast vad som hänt. Hon föll till marken och skrek förtvivlat. Jag reste upp henne och satt och höll om henne medan hon grät. Efter någon timme sa hon ”Tack för allt fint du sagt”. Men jag hade inte sagt någonting, eftersom inga ord hade hjälpt.
– Att hon ändå upplevde att vi haft en kommunikation måste ha berott på att vi hade mötts i denna känsla av sorg, kris och vanmakt. Sedan pratade vi länge och fortfarande pratas vi vid.
Cecilia Wikström menar att vare sig du är präst, kurator, sjuksköterska eller arbetskamrat är det bästa du kan göra när någon drabbas av en kris att ge av din tid och ditt engagemang. Våga lita på att du räcker.
– Att vara medmänniskor för varandra är vår kallelse här på jorden, säger hon. Tänk att denna gång behöver du mig, nästa gång behöver jag dig. Ingen kan gå igenom livet utan att drabbas av förlust och kriser. Vi måste lära oss att förmedla omsorg för den som livet faller i bitar för.
– Livet består av kontraster: glädje och sorg, kärlek och hat, uppgivenhet och hopp, ljus och mörker. Allt mörker kan inte bli till ljus, men det finns en kvalitet i mörkret när man delar det.
Håll om! Håll tyst! Håll ut! Så sammanfattar Cecilia Wikström den känslomässiga första hjälpen. Dessa begrepp används nu även av psykologer och sjukvårdspersonal.
Det primära som en människa i kris behöver är närhet. Ge en kram om det känns naturligt, håll handen, se person i ögonen. Visa att du finns där och att du bryr dig.
Många tvekar att närma sig, eller undviker den som är i kris för att de inte vet vad de ska säga eller är rädda för att det ska bli fel. Men det bästa är att inte säga något alls, för inga ord räcker eller kan ställa saker till rätta. Så koppla bort hjärnan och koppla på hjärtat. Eventuellt kan du skriva ett brev som stöd.
– Det är bra att i eftertanke och stillhet formulera sina tankar. Jag vet många sörjande som blivit styrkta av att människor visar en sådan omsorg i en tid när vi slutat skriva brev, säger hon.
Sträva efter att uppehålla kontakten och att finnas till hands även efter att begravningen ägt rum eller när en person är långtidssjukskriven. När en sorts vardag inträder behövs hjälpen som mest.
Cecilia Wikströms bok fokuserar på döden och våra reaktioner på den, men det finns också andra kriser som vi behöver öva upp en mental beredskap inför på arbetsplatsen och i vänkretsen – kriser som gör att människor måste anpassa sig till nya omständigheter de själva inte valt. Det kan vara förlusten av en kroppsdel eller en kroppsfunktion, en uppslitande skilsmässa, att tvingas gå i pension eller att mista jobbet.
Ingen kan avgöra vad som är en traumatisk kris för någon annan. Varje människa har sin egen känslomässiga uppbyggnad, beroende på vilka erfarenheter vi gjort och vilken trygghet och tillit till andra som vi bär på.
– Jag ogillar också ordet sorgearbete, som blivit ett vedertaget begrepp, säger Cecilia Wikström. Arbete förutsätter motsatsen vila eller ledighet. Men man kan inte ta ledigt från sorg eller saknad. Det finns med hela tiden. Därför väljer jag att tala om sorgebearbetning. Ingen vet hur lång tid den kommer att ta. Alla är olika och sörjer på sitt eget sätt.
”När livet går sönder” är tänkt som ett verktyg i att vara medmänniska. Cecilia Wikström vill att den ska hjälpa folk att vara trygga också när det svåra sker.
– På arbetsplatser är man ofta bra på att dela glädje och ordna fester, men man bör också samlas och tala om det som är mörkt i livet. Övar man inte så står man handfallen när en kris uppstår.
Vid kris och katastrof ställs ledarskapet verkligen på sin spets.
– En kris kan liknas vid en avgrund som öppnar sig inom en människa eller organisation. Ibland måste ledaren spänna en bro för att hjälpa människor att ta sig över till den andra sidan. För att klara det måste man som chef ha mod, vilja se människor växa och vara närvarande för sina medarbetare.
Cecilia Wikström var själv för ett år sedan med om en svår kris. Hon blev blind på ett öga efter en stroke.
– Allt blev kaos och att bli så här sjuk och vara utlämnad till andras vård var en prövning i tillit. Vi måste tro på att något bär och att godhet finns trots att det värsta händer. Som en hjälp skrev jag dagbok. Att skriva om det svåra är en ledstång i mörkret.
Ingegerd Rönnberg |
|
|
|
|
|
|