Den statliga lönegarantin träder in när en arbetsgivare har försatts i konkurs och de anställda har innestående löner.
Kvinnan i det aktuella målet hade varit anställd i cirka åtta månader på ett städbolag i Båstadstrakten när verksamheten övergick till ett annat bolag. Kvinnan ville inte börja hos den nya ägaren. Hon blev dock inte uppsagd. Arbetsgivaren, som inte hade något jobb att erbjuda henne, arbetsbefriade henne. När kvinnan inte fick ut sin lön sökte hon hjälp hos Fastighets. Några månader senare begärde Fastighets städbolaget i konkurs, eftersom kvinnans lön uteblivit. Först då sa kvinnan upp sig.
När hon ansökte om statlig lönegaranti för den uteblivna lönen fick hon bara ersättning för några enstaka dagar. Hon borde, enligt konkursförvaltaren, ha sagt upp sig själv när arbetsgivaren informerade henne om att hon var arbetsbefriad. Kvinnan överklagade beslutet till länsrätten och senare till hovrätten.

Högsta domstolen skriver i sin dom att det är arbetsgivaren som borde ha sagt upp henne när det inte fanns något arbete att erbjuda. Arbetsgivaren underlät att göra det och hänvisade istället till att hon skulle få ut sin lön genom lönegarantin. Dessutom anser Högsta domstolen att det inte kan läggas kvinnan till last att hon inte lät anställningen övergå till den nya arbetsgivaren.
– Det är inte rimligt att låta arbetslöshetsförsäkringen betala för fel som arbetsgivaren begått. Domen visar att anställda som hamnat i den här typen av situationer har rätt att försöka få ut sin lön och, om det inte går, begära arbetsgivaren i konkurs för att få ut sina pengar via den statliga lönegarantin, säger Robert Sjunnebo, jurist hos LO-TCO Rättsskydd som företrätt kvinnan under rättsprocessen.

Minna Pyykölä