 |
|
|
| Tidigare nummer |
|
![Show details for [</font><font face="verdana" style="font-size:11px" class="grey"><b>]2010[</b>]](/icons/expand.gif) 2010
2009
2008
2007 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Ingen åldersfixering
– På arbetsplatsen suddas åldern ut. Det som betyder något är hur man fungerar i arbetslaget och hur man är som människa. Att det skulle finnas några stora generationsskillnader har inte vi märkt. Det säger städarna Åsa Karlsson, Anna-Lena Brissman och Beatrice Magnusson i Ludvika.
Vid fikabordet sitter en 40-talist, en 60-talist och en 80-talist för att diskutera generationsklyftor – ett begrepp som politiker och arbetsgivare ofta använder i samhällsdebatten. Åsa Karlsson, Anna-Lena Brissman och Beatrice Magnusson är anställda på ISS och arbetar på ABB – hjärtat som får den lilla dalakommunen att pulsera. ”Fanns inte industrin skulle det bara vara en fäbodvall här”. Deras åsikter om arbetet, yrkets status, lönesättning, medbestämmande med mera visar inte på några stora motsättningar. Ingen av dem har tidigare funderat i termer av generationsskillnader. ”Att dela in människor efter ålder är fel. Vi ser dem bara som arbetskamrater.”
Åsa arbetar sitt 31:a år som städare, Anna-Lena har städat i 20 år och Beatrice har vikarierat som städare i 2,5 år. Alla tre hamnade lite av en slump i städbranschen.
Åsa blev städare för att det var det enda kvällsjobb som fanns på 1970-talet. Hon var småbarnsmamma och ville ha ett jobb som gick att kombinera med hemarbetet.
– Att jag har stannat så länge beror på att jag trivts och att jag klarat mig från värk. För att byta jobb skulle jag behövt sätta mig på skolbänken igen, och studier har aldrig legat för mig. Idag är det tveksamt om jag skulle kunna få ett nytt arbete. Är du över 50 anses du förbrukad på arbetsmarknaden.
Anna-Lena började städa som sommarjobbare och städade även under ett sabbatsår från studierna. Efter gymnasiet återvände hon till städarbetet. Yrkesvalet ”skyller” hon till en del på sin svärmor, som var överstäderska på ABB.
– Att arbetet flutit på bra har bidragit till att jag är kvar och så blir man lite bekväm. Ibland kan jag leka med tanken att jag får sparken och funderar på vad jag skulle göra då. Jag peppar mina barn att läsa vidare.
Beatrice läste på komvux, tappade lusten att studera när hon inte klarade matematiken och beslöt sig för att ta ett jobb istället. Det enda hon fick var städning.
– Jag tänker inte stanna som städare för alltid, utan ska väl vidare någon gång. Samtidigt skulle jag bli ledsen om ISS säger att jag inte får fortsätta.
Åsa betonar att hon aldrig skämts för att hon är städare.
– Tidigare kallades städare skurkärringar och vi jobbade när alla andra lämnat arbetsplatsen. Statusen höjdes nog lite när man gick över till dagstädning och städarnas slit blev synligt. Jobbet är verkligen inte så lätt som många tror.
Anna-Lena tänker ibland på vilken enorm insats städarna gör på ABB.
– Utan oss skulle företaget inte klara verksamheten. Jag är inte rädd för att ta plats och kräva respekt för mitt jobb. Är folk i vägen ber jag dem flytta på sig och jag skojar gärna lite med dem. I början var jag mer blyg.
Beatrice tycker inte att det är så kul att berätta för jämnåriga att hon städar.
– Det är inget man skryter med direkt. Speciellt bland unga ses städjobbet som en nödlösning. Folk i min omgivning trycker också på om att jag borde göra något annat. Äldre oroar sig för att jag ska förstöra min kropp. Skolkamrater undrar varför jag inte lämnar den här hålan och ironiserar ”du skulle ju bli något stort”.
Ingen av de tre tänker på att göra karriär inom yrket.
– Att bli arbetsledare skulle innebära så många krav och skuldkänslor, säger Åsa. Dessutom blev man bunden vid ett kontorsbord och måste lära sig att hantera en dator. Jag gillar friheten och rörligheten i städjobbet och funderar ibland över dem som står vid samma maskin på ABB i hela sitt yrkesliv. Att de bara orkar!
Anna-Lena tycker arbetsledare har en näst intill omöjlig situation.
– De ska få allt att fungera och göra så att alla blir nöjda. Lägga pussel vill jag bara göra på fritiden. Jag föredrar att sköta mitt eget område. Det är ett tillräckligt stort ansvar.
Som vikarie tänker Beatrice mer på om hon ska få stanna på arbetsplatsen än på hur hon ska utvecklas i jobbet.
– Att unga inte vill ha fasta jobb tror jag är en tanke som bara finns i arbetsgivarnas huvuden. Alla vill känna trygghet och kunna planera sin tillvaro.
De är ense om att det behövs folk i olika åldrar på arbetsplatsen.
– Jag tycker inte ungdomar är snorungar som sticker upp, säger Åsa. Genom att de ser jobbet med nya ögon kan de tillföra något och de är nog lite tuffare än vi var i deras ålder.
Beatrice framhåller att även om hon gått de städkurser som erbjudits, är det främst av arbetskamraterna hon lär sig jobbet.
– De unga ska känna att de vågar fråga oss äldre till råds, säger Anna-Lena. Introduktionen av vikarier är under all kritik. I princip sticker man bara en karta över fabriken i handen på dem och sedan får de ge sig ut och jobba.
Åsa är självlärd, har lite egna knep och knåp som underlättar jobbet och gillar att hitta lösningar på problem.
– Att testa nya medel och material är jag dock inte så pigg på, säger hon. Jag håller helst fast vid sådant jag vet fungerar. Allt är inte bra för att det är nytt. Men visst kan nya saker vara bättre än gamla, som de frottétrasor vi fick.
Anna-Lena anser att nyheter på marknaden bör testas för att se om de kan underlätta och förbättra jobbet.
Beatrice är också öppen för nya idéer och för råd och tips som kan göra jobbet mindre tungt.
Orättvisor och obefogade klagomål på städarna gör Åsa förbannad.
– Ett exempel är när det påstods att städarna missat att ta bort hundhår från ett golv och det sedan visade sig att en vakt med schäferhund gått rond.
Anna-Lena har en anteckningsbok där hon skriver upp idéer och saker hon anser bör ändras. När det blivit flera sidor fulla bokar hon tid för diskussion med chefen.
Alla tre är, likt en majoritet av städarna, uppretade över den nya teamorganisation som ISS infört. Den skulle baseras på självbestämmande och ansvarstagande i team, med en teamledare för varje team.
– På fem team fick vi två teamledare som mer liknar arbetsledare och något inflytande har vi inte ”sett röken av”, säger Anna-Lena. Teamen blev i praktiken en vikariepool där vi skulle jobba gratis. Vi fick jobba in frånvarande städares områden – ofta på ordinarie arbetstid. Till slut fick vi nog och protesterade.
En annan fråga där tre städarna är helt eniga gäller lönesättningen. De är motståndare till individuella löner.
– Ingen ska tjäna mer för att han eller hon smörar för chefen. Jag tänker även på dem som inte har så lätt att tala för sin sak, de riskerar att bli kvar på samma lön i all evighet, säger Åsa.
Beatrice menar att så länge man utför samma arbete bör man ha samma lön.
– Ska det bli fråga om lönetillägg bör man ha specialkunskaper och också använda dem i jobbet, säger Anna-Lena.
Något annat som är negativt är den ökade stressen.
– Förut hade vi bättre tid på alla städområden och man kunde bjuda på det lilla extra, säger Åsa. Idag handlar det om att hoppa över saker. Jag räds inte att säga att jag inte hinner med vissa uppgifter.
Beatrice suckar att det går i ett på jobbet, efter arbetsdagen är hon helt slut.
– Det enda jag orkar är att äta middag, se lite på tv. Jag förstår inte hur de som har barn klarar att städa på heltid.
Alla tre är medlemmar i Fastighets och framhåller att det blivit ett fackligt lyft på arbetsplatsen. Äntligen finns det en fungerade fackklubb.
Åsa gick med i facket för att vara berättigad till ersättning från a-kassan när det var risk för uppsägningar i mitten av 1990-talet. Ett tag tänkte hon gå ur, för hon tyckte inte att facket ställde upp för dem som blev friställda.
När Anna-Lena började jobba var det en naturlig del av anställningsprocessen att arbetsledningen frågade om hon skulle vara med i facket. Ett kryss i en ruta på anställningsformuläret bara.
Beatrice hade inte funderat så mycket på vad facket är bra för innan hon gick den fackliga grundkursen.
– Den peppade mig verkligen och jag såg orättvisor som vi måste kämpa emot. Det är exempelvis viktigt att höja ersättningen för obekväm arbetstid och slå larm om brister i arbetsmiljön.
Ingegerd Rönnberg |
|
|
|
|
|
|