 |
|
|
| Tidigare nummer |
|
![Show details for [</font><font face="verdana" style="font-size:11px" class="grey"><b>]2010[</b>]](/icons/expand.gif) 2010
2009
2008
2007 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Namn: Reband Raza
Ålder: 27 år
Civilstånd: singel
Bor: Telefonplan, Stockholm
Fritidsintressen: familjen, klättra på klättervägg, spela klarinett och läsa böcker
Aktuell som: Fick priset ”Årets fackliga hjältedåd 2009” vid LO:s ungdomsforum, med motiveringen:
”Reband Raza har visat ett outtröttligt engagemang och entusiasm i sitt fackliga arbete, såväl på Ikea som i Handels avdelning 20. Med sitt engagemang i integrationsfrågor har hon drivit flera projekt för att informera och engagera olika invandrargrupper. Hon är en inspirerande skolinformatör och ett stort stöd för andra unga fackliga kamrater i Handels. Reband Raza är en viktig, ung förebild i den fackliga kampen.”
Reband vill att facket ska ta täten
Reband Raza, 27 år och utsedd till ”förebild i den fackliga kampen”, vill få upp integrationsfrågorna på dagordningen. Därför jobbar hon fackligt.
– Såväl integration som jämställdhet borde bli fackliga vardagsfrågor, där LO och förbunden också är ett föredöme. Det är de inte idag, säger hon.
Under gymnasietiden jobbade Reband Raza på en hamburgerkedja. Där, på sin första arbetsplats, fick hon uppleva en hel del negativa saker: låg lön, ingen semesterersättning, dåliga arbetstider och sexuella trakasserier.
– Jag pratade med min gymnasielärare om detta och han sa direkt: Du vet väl att facket finns till för dem som jobbar. Gå med i facket och ta upp problemen med dem.
Reband började med att läsa om Hotell- och Restaurangfacket på internet. Och mycket snart fick hon klart för sig att det fackliga medlemskapet var värdefullt.
– När facket hjälpte mig ordnades allt. Jag fick rätt lön, också retroaktivt, semesterersättning utbetalades, arbetstiden ändrades och de sexuella trakasserierna upphörde – allt blev bättre!
På nästa jobb, Ikea, blev hon för första gången själv fackligt engagerad.
– Det förekom så mycket deltider och vikariat, det var svårt att få fast anställning. Hotell– och Restaurangfacket hade ju hjälpt mig, nu ville jag hjälpa andra.
Först fick hon nobben av klubben på Ikea, trots att hon själv ville jobba fackligt!
– De sade att det var för att jag inte jobbade heltid. Jag visste att det inte var sant.
Reband gav sig inte. Hon anmälde sig till en rad medlemsutbildningar.
– Efter en kurs om integrationsfrågor tog jag kontakt med Handels avdelning i Stockholm och så fick jag en plats i ungdomskommittén.
– Integrationsfrågorna borde vara viktiga för facket att jobba med. Det räcker i varje fall inte med att gå i något fackeltåg en gång om året – i kamp mot rasismen.
– Jag har själv märkt att så fort budgeten ska bantas i Handels så skär man ner på integrationen. Nej, det finns mycket kvar att jobba för, säger Reband.
Reband anser att man måste gå till botten med frågorna kring integrationen i samhället.
– För det första måste vi förklara vad integration betyder. Det handlar inte bara, som vissa tror, om invandring till Sverige. Det betyder också jämställdhet, att jobba mot fördomar och diskriminering, och inte minst möjligheten att påverka sin arbets– och boendemiljö.
– Som fackligt förtroendevalda måste vi uppmana våra medlemmar att våga ta diskussionen med cheferna. Vad blir det av facket om medlemmarna inte vågar prata och vad blir det av integrationsfrågorna om man bara talar om kostnader? Om samhället blir mera jämlikt och diskrimineringen minskar, vad betyder inte det? Går det att sätta pengar på det?
Det finns arbetsplatser där man idag inte anställer personer med utländska namn. Och tyvärr är inte heller facket någon föregångare i integrationsfrågorna.
– Inom LO-familjen motsäger man sig själv. Vid officiella demonstrationer mot rasismen kan det vara så att bara svenskar håller tal. Invandrarna är också dåligt representerade i toppskiktet i de fackliga organisationerna.
– Jag vet att en del invandrare reagerat skarpt mot detta. Men då har jag sagt, börja påverka, ändra det då!
Reband kommer gång efter annan tillbaka till uppmaningen: Ge inte upp om du tycker något är fel, utan kämpa!
I sina kontakter med arbetskamrater med utländsk bakgrund får Reband ofta höra att det är för dyrt att vara med i facket och att ingen kan hjälpa dem ändå.
– Då brukar jag säga: Det är inte ombudsmännen som bestämmer i facket utan det är medlemmarna. Medlemmarna är facket! När jag är ute och pratar i skolorna så omformulerar jag det så här: Det är vi som bestämmer, facket det är jag!
Om att ha fått priset för ”årets fackliga hjältedåd 2009” säger hon:
– Hoppas att jag fick priset för att jag förtjänar det och inte för att jag är invandrare. Jag har fått en hel del mail från invandrare som tycker att jag gjort ett bra jobb, de ser upp till mig. För mig betyder priset att jag kan säga: Kan jag, kan du! Sitt inte bara och klaga, våga prata om dina problem, agera!
Text: Jan-Åke Lindahl
Foto: Sören Fröberg |
|
|
|
|
|
|